Klädda i kostym

Detta är ett svar jag gav på en Facebook-kommentar om Sverigedemokraterna. Texten uttrycker rätt väl vad jag tycker om frågan, så jag väljer att publicera den även här.

Ulf. När jag var en liten grabb så brukade min far prata om hur nazisterna hade slutat bära uniform och numera klädde sig i kostym. Det var sant redan då, och det beskriver med klarhet Sverigedemokraternas resa från sina rötter i rasistiska Bevara Sverige Svenskt till morgondagens välkammade samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna. Det går ju helt enkelt inte att ses som ett rasistiskt parti och vinna ett val i det moderna Sverige.

Så de valde ett rumsrent namn. De förbjöd uniformer, slutade klä sig i bombarjackor och kängor, och klädde sig istället i rumsrena kläder. 1995 valde de en partiledare som inte hade varit aktiv i ett nazistförbund. 2006 ersatte de de sin partisymbol, den brinnande facklan som de kopierat från fascistiska National Front i Storbritannien, med blåsippan. Det blev ett slut för hitlerhälsningarna på deras manifestationer. Steg för steg förändrade de sin retorik och sitt partiprogram.

Vi har kunnat följa denna förändring år för år, och den pågår fortfarande. Nu tvättas partiprogrammet rent från abortmotstånd och tankegods om ”nedärvd essens”, för att göra partiet tillräckligt ofarligt för Moderaternas och Kristdemokraternas väljare inför det kommande ”konservativa blocket”.

Frågan om Sverigedemokraterna handlar inte om vad de var, utan vad de är. Åkesson har varit en otroligt effektiv förändrare av den allmänna bilden av partiet, men de avslöjas gång på gång av de partimedlemmar som inte är Åkesson. De uttalar sig rastistiskt, och de hetsar mot invandrare och muslimer. Vi har till och med sett partitoppar kalla folk för babbe, hora och blatte-lover, och sedan dra runt på stan beväpnade med järnrör.

Rentvättningen av partiets bild var och är deras strategi. I media gick de från ett rasistiskt parti till främlingsfientligt till invandringskritiskt. Nu har de snart nått i mål. Bevara Sverige Svenskt gick inte, men detta har gått bra. Om man inte ser igenom detta är man farligt naiv.

Visst kan vi snacka om Socialdemokraternas rasism under 1900-talets första hälft. Visst. Visst kan vi snacka om Vänsterpartiets problem med diktaturer innan Schyman. Visst. Eller så slutar vi relativisera och håller oss till ämnet.

Angående din sista punkt. Att partier vill samarbeta med vissa partier och inte med andra partier i riksdagen är inte en nedmontering av vår demokrati utan ett direkt uttryck av den. Allt annat är offerkofta-snack.

Farmor

Idag skulle min farmor Maj fyllt 100 år. Hon dog för 2 år sedan. Då var hon gammal och sjuk och förvirrad, men jag vill inte låta det vara bilden jag bär med mig av henne. Det var ju bara en kort bit av ett mycket långt liv. När jag var liten var farmor trygghet, lugn, glädje och mys. Rätt sorts gröt på rätt dag, ugnspannkaka och klappgröt. När det gällde mig och min syster så dömde hon inte utan var en hamn av kärlek och omhändertagande. Det är det jag vill bära med mig.

Farmor var så mycket mer än den bilden också, men de delarna av hennes person är otillgängliga kapitel för mig. Hon har varit en del av nästan hela mitt liv, men jag fanns med i mindre än hälften av hennes. Personen hon var i sina tonår, med kompisar, med sin man, i sitt arbetsliv, som mamma. Min bild av henne förblir barnbarnets bild. Så kanske det ska vara, men jag kan inte låta bli att vara nyfiken. Särskilt nu när hon är borta.

Jag tror att jag inte tänker på farmor tillräckligt ofta. Ibland känns det som om livet är ett blint rusande tåg och att det är så lätt att sluta tänka på de människor som tappat taget och fallit av.

Ikväll tänder jag inte ett ljus men en fotogenlampa för farmor. Den är röd som hennes Simca.