Klädda i kostym

Detta är ett svar jag gav på en Facebook-kommentar om Sverigedemokraterna. Texten uttrycker rätt väl vad jag tycker om frågan, så jag väljer att publicera den även här.

Ulf. När jag var en liten grabb så brukade min far prata om hur nazisterna hade slutat bära uniform och numera klädde sig i kostym. Det var sant redan då, och det beskriver med klarhet Sverigedemokraternas resa från sina rötter i rasistiska Bevara Sverige Svenskt till morgondagens välkammade samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna. Det går ju helt enkelt inte att ses som ett rasistiskt parti och vinna ett val i det moderna Sverige.

Så de valde ett rumsrent namn. De förbjöd uniformer, slutade klä sig i bombarjackor och kängor, och klädde sig istället i rumsrena kläder. 1995 valde de en partiledare som inte hade varit aktiv i ett nazistförbund. 2006 ersatte de de sin partisymbol, den brinnande facklan som de kopierat från fascistiska National Front i Storbritannien, med blåsippan. Det blev ett slut för hitlerhälsningarna på deras manifestationer. Steg för steg förändrade de sin retorik och sitt partiprogram.

Vi har kunnat följa denna förändring år för år, och den pågår fortfarande. Nu tvättas partiprogrammet rent från abortmotstånd och tankegods om ”nedärvd essens”, för att göra partiet tillräckligt ofarligt för Moderaternas och Kristdemokraternas väljare inför det kommande ”konservativa blocket”.

Frågan om Sverigedemokraterna handlar inte om vad de var, utan vad de är. Åkesson har varit en otroligt effektiv förändrare av den allmänna bilden av partiet, men de avslöjas gång på gång av de partimedlemmar som inte är Åkesson. De uttalar sig rastistiskt, och de hetsar mot invandrare och muslimer. Vi har till och med sett partitoppar kalla folk för babbe, hora och blatte-lover, och sedan dra runt på stan beväpnade med järnrör.

Rentvättningen av partiets bild var och är deras strategi. I media gick de från ett rasistiskt parti till främlingsfientligt till invandringskritiskt. Nu har de snart nått i mål. Bevara Sverige Svenskt gick inte, men detta har gått bra. Om man inte ser igenom detta är man farligt naiv.

Visst kan vi snacka om Socialdemokraternas rasism under 1900-talets första hälft. Visst. Visst kan vi snacka om Vänsterpartiets problem med diktaturer innan Schyman. Visst. Eller så slutar vi relativisera och håller oss till ämnet.

Angående din sista punkt. Att partier vill samarbeta med vissa partier och inte med andra partier i riksdagen är inte en nedmontering av vår demokrati utan ett direkt uttryck av den. Allt annat är offerkofta-snack.

Farmor

Idag skulle min farmor Maj fyllt 100 år. Hon dog för 2 år sedan. Då var hon gammal och sjuk och förvirrad, men jag vill inte låta det vara bilden jag bär med mig av henne. Det var ju bara en kort bit av ett mycket långt liv. När jag var liten var farmor trygghet, lugn, glädje och mys. Rätt sorts gröt på rätt dag, ugnspannkaka och klappgröt. När det gällde mig och min syster så dömde hon inte utan var en hamn av kärlek och omhändertagande. Det är det jag vill bära med mig.

Farmor var så mycket mer än den bilden också, men de delarna av hennes person är otillgängliga kapitel för mig. Hon har varit en del av nästan hela mitt liv, men jag fanns med i mindre än hälften av hennes. Personen hon var i sina tonår, med kompisar, med sin man, i sitt arbetsliv, som mamma. Min bild av henne förblir barnbarnets bild. Så kanske det ska vara, men jag kan inte låta bli att vara nyfiken. Särskilt nu när hon är borta.

Jag tror att jag inte tänker på farmor tillräckligt ofta. Ibland känns det som om livet är ett blint rusande tåg och att det är så lätt att sluta tänka på de människor som tappat taget och fallit av.

Ikväll tänder jag inte ett ljus men en fotogenlampa för farmor. Den är röd som hennes Simca.

Iceland in the winter

I’ve always thought of Iceland as a magic place. I’ve had so many romantic notions about the nature and the people. Those kind of ideas always leave you disappointed, but when I went there with Lena for my 30th birthday 6 years ago, it was just as magic as I had dreamt. Iceland is simply an amazing, otherwordly place, and if you are European and you live your life without getting on a flight to Reykjavik, you’re missing out.

My harddrive holds an enormous backlog of photos I need to sort through, edit, and put up on the blog. For years I felt overwhelmed by it, and I actually stopped taking pictures for a while. I’ve been back in the game since I went to Morocco, and tonight I decided to upload some of the stuff I shot in Iceland. Looking back at the pictures I took there, I just have to conclude I’m a better photographer now than I was then.

Iceland 2010.

Tonight

Tonight I armed myself with some fine music and a beer. To keep the festering sickness of the world from burrowing through the blinds. Just one night of not having to consider my responsibility in standing up against the fascism slowly infecting the West.

30 years later

I was born into a family that had a boat. It was rather small for a family of four, but this was back when people still accepted being a bit uncomfortable when going on adventures. Despite the boat’s size, you could cook in it, eat in it, sleep in it. My parents loved it, and we spent many days and nights aboard. My sister learned the difference between port and starboard well before she could tell left from right. I had some of my first memories on it.

I owe some of who I am to that boat. My legs are sea legs.

Ryds Camping

Who can honestly say what they were thinking or feeling during the first few years of their life. But I know some things. I know that I was absolutely crazy about water, and that I loved that boat. To this day there’s something deeply magical, almost mystical, about boats and ships and harbors to me.

I was probably no older than four when my parents sold it. They had bought a summer house, and there was no time, place, or money for a boat anymore. You can imagine how I reacted. That little orange and white thing was probably the first loss of my life, and it imprinted a lifelong dream somewhere deep inside my mind. I wanted a boat.

Now, 30 years later, I have one.

Bella

Let me introduce you to my Bella 642, a Finnish hardtop boat. The Pale Blue.

It’s got room for me and Lena and a few friends. It goes really fast if I want it to. There’s a ladder so you can go in and out of the water if you’re up for a swim. Two people can sleep somewhat comfortably in it. The deck is white and the hull is navy blue. And I’m proud and happy. Not because she’s an especially impressive boat, but because she’s mine.

Bella

My dad died a year ago, so he never got the chance to see it. But my mom has been on it, and my sister and her family too. And maybe, if I ever have kids of my own, they might find their sea legs too.

Longing for the sea

Ocean

I want to get back out on the ocean. I want the wind to whip the water into a frenzy. Rain against my face. Forward. Onward. Away.

Full throttle through the crashing waves. The promise of the horizon. Then continue. Make all land disappear.

Forward. Onward. Away.

I wish I didn’t hate you, winter

Winter. Like a bully she elbows her way into my life each year, her brutish stride destroying so many of the things I find pleasant. She turns my world monochrome, dark and cold, and I am once again left without any options but to curse her. And I curse her – over and over again – for Winter’s stay is far too long here in the north, and I grow increasingly sick of her presence with each passing year. Sweden, I ask myself, why the hell do I live in Sweden?

Many Swedes tend to talk about their love of Winter, but these people are deluded. They are her victims, suffering from Stockholm Syndrome, and they cannot be argued with. Yeah, skiing is pretty nice, but I can’t see any ski boots on your feet.  True, the snow can be beautiful, but once we leave the office it’s already far too dark to see. Indeed, Winter makes us appreciate Summer more, but like a disease makes us long for health I’d still prefer to stay healthy.

I wish I didn’t hate you, Winter, but you are misery.