Farmor

Idag skulle min farmor Maj fyllt 100 år. Hon dog för 2 år sedan. Då var hon gammal och sjuk och förvirrad, men jag vill inte låta det vara bilden jag bär med mig av henne. Det var ju bara en kort bit av ett mycket långt liv. När jag var liten var farmor trygghet, lugn, glädje och mys. Rätt sorts gröt på rätt dag, ugnspannkaka och klappgröt. När det gällde mig och min syster så dömde hon inte utan var en hamn av kärlek och omhändertagande. Det är det jag vill bära med mig.

Farmor var så mycket mer än den bilden också, men de delarna av hennes person är otillgängliga kapitel för mig. Hon har varit en del av nästan hela mitt liv, men jag fanns med i mindre än hälften av hennes. Personen hon var i sina tonår, med kompisar, med sin man, i sitt arbetsliv, som mamma. Min bild av henne förblir barnbarnets bild. Så kanske det ska vara, men jag kan inte låta bli att vara nyfiken. Särskilt nu när hon är borta.

Jag tror att jag inte tänker på farmor tillräckligt ofta. Ibland känns det som om livet är ett blint rusande tåg och att det är så lätt att sluta tänka på de människor som tappat taget och fallit av.

Ikväll tänder jag inte ett ljus men en fotogenlampa för farmor. Den är röd som hennes Simca.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *